För en himla massa år sedan hade jag stora planer på att flytta, var som helst. Bara bort här i från.
Bort från småbyarna, skitsnacket, rykten, alla kända människor på ica osv.
Jag hade ett tag tänkt flytta till pappa, åka som au pair till Australien eller som skidlärare i alperna.
Inget av de blev det, jag träffade mr right och blev gravid.
Jag flyttade 7-8 gånger några få år, men tillslut ville jag bara "hem" hem till min by.
Hem till de där lilla, kända, där alla hälsar på alla, där alla vet vem jag är, där alla känner min familj, där de snackas skit bakom hyllorna på ica.
Där rykten sprids snabbare än vinden.
Det är tryggt, jag vågar låta barnen leka ute själv när vi kommer hem på eftermiddagens och jag ska laga mat.
Jag vågar låta dom cykla själv till kompisar och det går att skicka iväg dom på ica för att handla något litet vi missat.
Skitsnacket bryr jag mig inte om längre, tycker folk att alla lever ett så mycke mer spännande liv så låt dom snacka!
Jag kan skratta åt tisslet bakom hyllorna och tanterna som spanar bakom skira spetsgardiner.
Jag kommer inte flytta här ifrån, i alla fall inte så länge jag har barn som kommer gå i skolan här.
Däremot kan jag mycket väl se mig själv köpa en lägenhet inne i stan när barnen flyttat hemifrån om det inte är så att jag hamnar i receptionen på vårdcentralen och får höra allt skvaller om alla andra, då kanske jag stannar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar