måndag 6 juli 2009

Jag minns...

Här, i det här huset, Arabella i München Tyskland har jag spenderat många nätter på soffan.
Nästan lika många dagar på kontoret på pappas jobb som låg bara ett stenkast därifrån.
Jag minns bageriet vi passerade den korta biten mellan husen där vi köpte bretze och semmel för att klara dagen.
Jag minns hissen upp till pappas kontor, maskinen där jag var tvungen att skriva in mig som besökare och få en lapp att sätta på tröjan.
Jag minns köket direkt till vänster när vi kom in i korridoren, dit jag gick och blandade apfelschale, en blandning mellan äppeljuice och mineralvatten.
Toaletterna strax efteråt.

Jag spenderade dagarna på ett eget "kontor" bredvid pappas.
Där fanns allt jag behövde, skrivbord, stol, papper i obegränsade mängder, pennor, block, pärmar, telefon.
En egen mäklarfirma lekte jag att jag hade, sålde lägenheter och hus. Jag vet att alla papper finns kvar, någonstans i mina ouppackade kartonger som nu står i källaren.

Jag minns alla pappas kollegor, dom som jag gick och hälsade på när pappa var för upptagen. Christoph, Susan, Michel, alla lika snälla och trevliga trots våra komunicationsproblem med språken. Pappas arbetsplats kan man kalla mångkulturell men på ett eller annat sätt så förstod vi alltid varandra.

Om vi återvänder till kontoret, jag minns den stora blomman vid fönstret, bollen jag kunde sitta på. Nu vet jag att den kan vara till nytta för ett mer ergonomiskt arbetssätt, då tyckte jag mest att de va kul att leka med den, sitta och rulla, hoppa och göra lite konster.
De stora fönstren som vätte mot stora staden.
Ett sjukhus låg i närheten och vissa dagar fick jag för mig att räkna antalet gånger jag hört sirener utanför huset. De slutade alltid med att jag tappade räkningen nån gång vid 100.

Kontoret var den plats jag spenderade min största del av besöken hos pappa på. Från tidiga mornar till sena kvällar.
Men jag hade faktiskt roligt på jobbet och trivdes rätt bra me min egen lilla firma.
De flesta av mina besök hos pappa har sett ungefär lika dan ut.

Undra vad detta har format mig till?
Jag vet bara att jag aldrig vill sätta mitt jobb framför mina barn. Jag respekterar allas val av liv och vill man göra karriär så visst, då får man göra det.
Men för mig är mina barn och min familj viktigast, jag nöjer mig med ett jobb jag kan trivas med och med en lön jag kan leva på.
Därmed inte sagt att jag är nöjd med det jag har idag.



Inga kommentarer: